Så var då min sjätte Almedalsvecka avklarad. I år körde jag en kort, men intensiv variant. På två dagar avverkade jag sex debatter, ett studiebesök hos sillgrisslorna på Stora Karlsö, en mängd möten, samt några mediaframträdande. Blev bland annat intervjuad i Sveriges radio om varför Miljöpartiet tycker att Ojnareskogen ska bli Natura 2000-området, inte ett kalkbrott.
Det är många som har synpunkter på Almedalens vara eller inte vara. Jag brukar tänka på den engelske parlamentariker jag träffade i London för några år sedan. Han tyckte Almedalen var detå mest fantastiska uttrycket för en öppen demokrati.
– Att vem som helst kan gå omkring och lyssna på ministrar och riksdagsledamöter när de diskuterar alla politiska områden. I en god och respektfull ton. Det är världsunikt och jag skulle verkligen vilja att vi hade något liknande i vårt land, sa han.
Bra samtalston
Just detta att debatterna i Almedalen förs i en annan samtalston tycker jag, särskilt efter detta tuffa riksdagsår, är så skönt. Och konstruktivt.
Som att få diskutera klimatpolitiken och det klimatpolitiska ramverket med Johan Hultberg (M), RickardNordin (C) och Isak From (S) vid Skogsindustrierna m fl:s seminarium ” Hur långt före kan vi gå” och göra klart att vi alla tycker att Sverige ska gå före i klimatarbetet. Ingen av oss höll med Runar Brännlund från Umeå universitet i hans åsikt att det är bättre om utsläppsminskningarna bara görs någon annanstans i världen.
Eller att höra Jesper Skalberg (M) säga att det kan vara en bra ide att höja koldioxidskatten i Miljöaktuellts seminarium ”Vart är den svenska miljö- och hållbarhetspolitisken på väg”.
Eller att diskutera klimatanpassning och kemikaliepolitik med Miljö- och jordbruksutskottets nye vice ordförande Christina Yngve (C), vara överens om många viktigt förslag och klargöra att här har vi en majoritet i riksdagen.
Det känns hoppfullt. Låt oss skapa majoriteter kring de viktiga miljö- och klimatfrågorna istället för att använda dem som slagträ i kammardebatterna.
Kors rätt att beta
Ett seminarium kommer jag att bära med mig speciellt från den här Almedalsveckan. Djurens rätts seminarieum ”Den svenska mjölkkrisen – ska kor betala priset” där veterinären Johan Beck-Friis tydligt och pedagogiskt slog fast att det är lönsamt för bonden att korna får vara ute och beta. Elsa Frizell på tidningen Djurskyddet har skrivit en bra sammanfattning av hans budskap.
Vid samma seminarium berättade Rolf-Axel Nordström hur hans djur lever på Ängavallen, som familjen driver ekologiskt och säljer allt direkt till konsumenterna. Där får kalvarna vara med sina mammor i många månader och dela på mammans mjölk med oss mjölkkonsumenter. Att sedan Rolf-Axel får lönsamhet på sin gård och har ett 20-tal anställda, medan hans granne som har ett lika stort konventionellt jordbruk knappt har råd att anställa någon som hjälp är ngt som är viktigt att ha med sig när vi diskuterar Sveriges livsmedelsstrategi och jobbskapande.
Stora Karlsö
Veckan höjdpunkt var att, efter nästan 30 år, återse Stora Karlsö. WWF och Stockholm Reciliance Center hade bjudit in klimat- och miljöminister Åsa Romsom och ett 20-tal andra deltagare för att diskutera miljöproblemen i Östersjön och världens alla hav. Från den gröna riksdagsgruppen var det jag Emma Nohren och Janine Alm Ericsson, vår ekonomiskpolitiska talesperson, som var med. Vad behöver politiken göra, vad är de stora utmaningarna idag med flera frågor avhandlades.
Och så fick vi vara med och ringmärka Sillgrissleungar. Över 700 stycken hann vi och alla andra frivilliga fånga in och ringmärka när de denna natt vågade språnget. När de, lockade av pappas rop ute i vattnet, hoppade från de höga klippavsatserna och föll rakt ned på den steniga stranden. För att på bara några sekunder resa sig upp och springa ned till vattnet. Det gällde att vara snabb för att hinna fånga dem för att ringmärka dem innan de fick fortsätta sin färd ut till havs!
Det var en fin avslutning på ett intensivt riksdagsår. Nu tänker jag bara njuta av sommaren ett tag och ta ledigt från blogg och andra sociala medier. En skön sommar önskar jag er läsare.
