Politiken när den är som bäst… Under två dagar har jag, tillsammans med mina MP-kollegor Emma Nohrén och Akko Karlsson, fått vara med och spåra varg i Dalaskogarna.
Första dagen fick vi följa med Mats Rapp, naturbevakare på länsstyrelsen i Dalarna, in i ett revir där det bor ett föräldrapar med 2-3 valpar.
Vi hittade snabbt de första spåren av en av valparna. När vi stod och studerade dem och Mats noterade koordinater mm kom en av områdets jägare åkande och berättade att vargen hade fått sig ett ofrivilligt morgondopp i en bäck lite längre fram. Och mycket riktigt när vi följt spåren en bit kunde vi med egna ögon se spåren av bäckplurret.
Vi skidade sedan i timmar och följde i vargarnas spår. Hittade hår, kiss och bajs som Mats samlade in för att skicka DNA-analys till Grimsö forskningsstation. På så sätt håller man reda på vilka vargar vi har i Sverige, hur de är släkt med varandra och hur de flyttar på sig. Emma, som är biolog, kunde också berätta för oss vad vargen hade ätit.
Vuxna vargarna stannar helst kvar i sitt revir livet ut. Med samma partner. Det är valparna som lämnar reviret när de blivit könsmogna för att söka sig ett eget revir eller en partner som blivit ensam i sitt revir.
Och det är många vargar som blir ensamma.
– Tjuvjakten är utbredd, berättar Mats. Men om en tik blir ensam behöver det inte dröja längre förrän det kommer en ny hane in i reviret. Hanar som blir ensamma har en större benägenhet att ge sig ut på vandring. Det är tikarna som bildar reviren.
I varje revir finns det bara plats för ett föräldrapar och årets och förra årets valpar. Valparna blir könsmogna vid två års ålder och då ger de sig ut på vandring. Men bara en fjärdedel av dem överlever så länge så att de själva hinner bli föräldrar. Jakt, olyckor och sjukdomar tar de andra.
Att se om spåren, löporna, tillhörde någon av föräldrarna eller valparna visade sig inte vara så svårt.
– Föräldraparet går nästan alltid tillsammans, valparna går gärna för sig själva. Föräldrarna revirmarkerar med jämna mellanrum. Aldrig valparna, berättar Mats.
Men leklystna kan de bli allihop. Det visade spåren och groparna när vi kom ut på öppna ytor och Mats berättade om de, sällsynta, tillfällena han som vargspårare fått se vargar. Och hur de ibland rasat runt och lekt som de hundar är.
Det var också fascinerande att se hur de med millimeterprecision går i varandras fotspår på rad för att spara energi i den djupa snön. Och hur spåret av två par tassar i en löpa helt plötsligt delade upp sig i fler löpor.
I Sverige finns det idag ca 400 vargar som allihop är släkt med varandra.
-De är mer släkt än syskon, berättar Mats.
Förklaringar är att de alla härstammar från fem vargar, en tik och fyra hanar som i olika omgångar lyckats ta sig in i Sverige från Finland och Ryssland sedan 80-talet.
Det första vargparet bosatte sig i Värmland i början av 80-talet. Och de är alltså från den vargtiken alla andra vargar nu stammar från. Att det behövs mer invandring är tydligt….
Vargforskarna sätter nu sitt hopp till det par som för tre år sedan lyckades ta sig in i Norrbotten och flyttades till Tiveden. Ingen av deras första kull med valpar har överlevt skyddsjakt och trafik, men det har nu enligt uppgift från Naturvårdsverket hittats spår av en ny kull valpar.
Dag två tog vi oss, med hjälp av Björn Lindgren, ideell vargspårare och aktiv inom Rovdjursföreningen in ett annat revir. Där hade Mats några dagar tidigare hittat ett kadaver från ett rådjur. När vi kom fram till ”mordplatsen” var det inte mycket kvar av ”offret”, bara lite päls och delar av vommen (som vargarna ratar). Spåret av en ”pipblödning” visade oss att rådjuren dött en ögonblicklig död efter ett bett i halspulsådern och de många andra tass- och klospåren att det var andra djur som fått sig ett skrovmål tack vare vargens jaktlycka.
Vi fick inte se någon varg – men alla spåren gav i alla fall mig många bilder på vargar på näthinnan. Lufsande, drickande, plurrande, lekande, jagande och ätande vargar. Fascinerande!
